Jag har läst valda delar av HRF:s årsrapport 2008. Där påpekas att antalet hörsel-

skadade har ökat med mer än 250 000 på knappt 20 år. Man säger också att

mörkertalet är stort. Många drar sig för att söka hjälp för sin hörselskada. Det är

först när problemet blir ohållbart som dessa söker hjälp.

Definitionen på hörselskada är:

-          Hörselnedsättning

-          Tinnitus

-          Meniéres sjukdom

-          Ljudöverkänslighet

Man kan ha flera av problemen samtidigt. Mer än hälften av alla hörselskadade är

under 65 år.

Citat:

     ”

     Över en miljon har hörselnedsättning, varav ungefär en tredjedel

     använder hörapparat. En del är barndomshörselskadade, som lever

     med sin hörselnedsättning hela livet, men de flesta är vuxenhörsel-

     skadade

        Cirka 15 procent av befolkningen har tinnitus, varav cirka 100 000

     har svår tinnitus. Omkring 50 000 har Meniéres sjukdom. Antalet

     ljudöverkänsliga är oklart.

     ”

Den sista uppgiften, tycker jag, är intressant. Man vet alltså inte hur många som är

ljudöverkänsliga. Kan det bero på att vi ljudöverkänsliga är en liten grupp? Eller att

vi undviker att prata om problemet av rädsla för att vi kan bli stämplade som psyk-

fall? (Vilket vi inte är).

Har själv hörselnedsättning, tinnitus och är ljudöverkänslig. Av dessa problem

tycker jag att ljudöverkänsligheten är svårast att hantera. Därför anser jag och

många med mig att ljudöverkänslighet borde uppmärksammas mera.

Vad är det som får mig att skriva en sådan negativ rubrik? Jo, det beror på att jag

ikväll känner mig lite deppig.

Jag satt i en buss, framför en yngling som hade öronsnäckor i öronen och spelade

musik på alldeles för hög nivå. Det hördes nog i hela bussen. Skulle så gärna vilja

säga till honom och berätta om risken för hörselskador. Om man gör det i en sådan

här situation så är risken stor att man blir avsnäst med: "Har väl inte du med att

göra”. Eller: ”Det är inget fel med min hörsel”. Eller: ”Sköt dig själv, gubbe”………

Språkbruket i vår kungliga huvudstad kan ibland vara hårt och brutalt.

Den här ynglingen borde jag ju förstås ha varnat. Civilkurage kallas det. Att jag

inte gjorde det är ju förstås fegt. Javisst, men har man blivit avsnäst ett antal

gånger, när man faktiskt  bara vill väl, så tröttnar man.

Kommer ihåg att HRF, för flera år sedan, hade ett tinnitusår. Man gick ut i media

och informerade om tinnitus. Kampanjen lyfte fram tinnitusproblemet och folk i

allmänhet började förstå. Det var bra! Ett önsketänkande är att det blir en ständig

information i media. Inte bara om tinnitus utan om alla typer av hörselskador. Folk

lyssnar, läser och tror på det som framförs i media. Det jag kan göra som enskild

person är tyvärr inte mycket.

En kväll ringde en kvinnlig försäljare. Hon representerade ett företag som säljer

olika hälsoprodukter via postförsändelser. Nu ville hon sälja Melatonin i tablett-

form till mig.

Jag vet att Melatonin är ett kroppseget hormon som har betydelse (kanske nöd-

vändigt) för sömnen. Ett av försäljar-damens argument gjorde intryck på mig.

Nämligen att en medelålders person producerar bara hälften så mycket Melatonin

som i sin barndom. Jag slog till och beställde ett provpaket.

Min sömn är inte mycket att hurra för. P.g.a. tinnitusen sover jag ytligt. Vaknar

flera gånger varje natt. Sover högst 6 timmar per natt.

Nu har jag använt Melatonin några nätter. Och se på fan! Jag sover riktigt bra.

Sömnen är djup och välgörande. Vaknar inte på natten och sover minst 1 timme

längre än vad jag brukar.

Jag har sökt på nätet om Melatonin. En uppgift gör gällande att medlet också är

verksamt mot tinnitus. Det har jag hittills inte märkt. Möjligtvis kan det vara så

att när man är utvilad och mår bra så är tinnitusen inte lika besvärande.

Ringsignaler från en mobiltelefon kan ha ganska hög ljudnivå. Jag tror att man kan

skada hörseln om man av misstag får ringsignalen rakt i örat. Befintlig hörselskada

kan följaktligen bli förvärrad.

Jag köpte för en tid sedan en ny mobiltelefon. Den har tyvärr inte samma exakta

och distinkta  fingertoppskänsla som min gamla mobil. Vid ett tillfälle hände det

att jag fick ringsignalen i örat trots att jag tryckt på svarsknappen. Det blev ett

ljudtrauma. Så det blev inget av med det samtalet. Min ljudöverkänslighet

reagerade med våldsam smärta. Fick också lockkänsla i örat som varade i flera

timmar.

Jag tror inte att min hörselskada förvärrades men säker är jag inte. Har nu valt

en annan ringsignal. Det är en melodi som spelar hela tiden. När jag trycker

svarsknappen och melodin tystnar vet jag att allt är ok.

Som hörselskadad med ljudöverkänslighet som främsta problemet har jag svårt

att gå på bio. Ljudnivån där är alldeles för hög. Hörselskydd räcker inte långt

när man drar på bas-ljuden. Det blir att titta på TV-utbudets filmer. Då kan jag

reglera ljudnivån och utnyttja textmöjligheterna. Jag använder också DVD-spelare.

Köper eller lånar filmer.

I början på veckan köpte jag en DVD-film: ”Framom främsta linjen”. Den handlar

om Finska fortsättningskriget: 1941 – 44. Man får följa ett svensktalande (eg.

finlandssvenskt) infanteriregemente som tidvis opererade i små grupper bakom

fiendens linjer.

När man startar en DVD får man ju välja textat språk. I detta fall som alla andra

valde jag svenska. Döm om min förvåning när det visade sig att man översatte

endast det finska talet. Inte det finlandssvenska. Jag är beroende av textning

i de flesta fall. Den här filmen är ju intressant och har dokumentärt och historiskt

värde. Gissa om jag blev besviken. Kunde inte följa med fullt ut. Efteråt fick jag

en idé. Om man väljer engelska som textning. Översätts allt då? Startade filmen

igen. Jodå, allt tal var textat på engelska. Såg hela filmen med betydligt större

behållning.  Inte för att jag är någon hejare på engelska men jag kunde följa med

på i stort  sett allt.

I kväll har jag ingen lust att skriva om hörselskador och dess problem som jag

brukar göra, så det får bli något annat istället.

I början på veckan sökte jag på nätet efter något intressant att läsa. Hittade en

bok-recension. Boken heter Skräp och är skriven av journalisten Mattias Hagberg.

Beskrivningen verkade så intressant att jag följande dag åkte till stan och köpte

boken. Sträckläste den samma kväll.

Han nämner t.ex. att på 40-talet producerade varje svensk 20 kg sopor per år. Idag

är siffran 400 – 500 kg. En betydande skillnad alltså. Det beror förstås på det ökade

välståndet och konsumtionen som fortfarande pågår. Han nämner också en sak som

jag fastnade särskilt vid. Nämligen att en stor del av sopmängden består av

förpackningar.

Jag är uppvuxen på 40-talet och minns hur det var då. Förpackningar fanns nästan inte

alls. Varorna betalades efter vikt, volym, längd eller styckevis och lades i papperspåsar.

Plastpåsar eller plastkartonger fanns inte på den tiden. Smör och ost fick man inslaget

i någon sorts smörpapper. Hanteringen var helt manuell och sköttes av en expedit.

Morsan brukade skicka mig till affären för att handla dagligvaror. Med mig hade jag en

mjölkkanna av plåt som rymde ca. 2 l. I mjölkaffären fanns ett stort kar fyllt med

mjölk. Expediten hade ett litermått med långt lodrätt skaft. Måttet sänktes ner i

mjölken. Blurp, sa det när mjölken rann ner i måttet. Mjölken hälldes sedan över i min

mjölkkanna.

Det blev inte mycket sopor från förpackningar på den tiden. Konsumtionen av mat,

kläder, skor och prylar o.s.v. var också på låg nivå. Mat kastade man inte bort. Själv

fick jag inte lämna bordet förrän all mat var uppäten. För övrigt lappade man och

lagade det som var möjligt att återanvända.

Sopornas volym växer för varje år som går. Anläggningarna som tar emot och

hanterar soporna växer också i motsvarande takt.