Igår, Lördag, var vi några stycken som gjorde en dagsutflykt. Buss från Stockholm

till Kapellskär och Viking Lines färja till Mariehamn.

 

På tillbakavägen med bussen från Kapellskär hade vi oturen att hamna på platserna

precis bakom ett gäng glada tjejer. Det var gap, skrik, skrål och flabb. Huuu! Spriten

kunde dom inte hantera. Att säga till är lönlöst. Det vet vi av erfarenhet. Man riskerar

då att situationen urartar helt. Att byta plats var inte heller möjligt. Bussen var full-

satt.

 

Det är minsann inte lätt att vara ljudöverkänslig i det här läget. Här fick mina form-

gjutna öronproppar med 25 dB dämpning tjänstgöra. Inte är det kul att sitta proppad,

men det var ju nödvändigt.

 

I vanliga fall klarar jag en bussresa utan proppar om jag kan välja en plats långt från

motorn och om resan inte är alltför lång.

Utflykten för övrigt var bra. Lungt väder på sjön. God mat och trevligt sällskap.

Att höra dåligt märks. Det är en funktionsnedsättning som alla kan förstå. Tinnitus

däremot märks inte och syns inte. Möjligen kan man på ett indirekt sätt märka den.

Samma sak är det med ljudöverkänslighet.

 

Själv drabbades jag av nedsatt hörsel och tinnitus för 15 år sedan efter en serie ljud-

trauman. Första tiden var jobbig. När jag försökte förklara mitt tinnitusproblem för

någon i min omgivning fick jag faktiskt ofta direkta och indirekta kommentarer

som: "Det där är psykiskt". Snacka om mörker. Nu får man komma ihåg att då för

15 år sedan var tinnitus ett ganska okänt fenomen t.o.m. inom sjukvården. Idag

är det lyckligtvis annorlunda. Det beror väl på att problemet har ökat ofantligt och

därför blivit uppmärksammat.

 

Senare i livet blev jag även ljudöverkänslig. Återigen efter ett ljudtrauma. Ljudöver-

känslighet är fortfarande ett problem som inte är särskilt kännt hos den breda allmän-

heten. När jag beskriver min ljudöverkänslighet för någon lyssnar man oftast artigt

men för det mesta har man inte förstått nånting. Det hände en gång att jag beskrev

min ljudöverkänslighet för en arbetskamrat. En tid senare kom saken av någon an-

ledning åter på tal. Hans kommentar blev då: "Javisst ja. Du berättade att du har något

problem med öronen men jag kommer inte ihåg vad det var." Suck.

I Läkartidningen nr. 2005-11-01 finns en intressant artikel. Den heter: "Hyperakusi

ett outforskat område" och är skriven av professor Gerhard Andersson tillsammans

med 5 st. medförfattare. (Hyperakusi är det svenska namnet av hyperacusis).

 

Artikeln är några år gammal men jag vågar påstå att den är precis lika aktuell

idag. Läs och begrunda:

 

   http://www.lakartidningen.se/07engine.php?articleId=2392

Jag har alltid undrat varför många pratar så högt i sina mobiltelefoner. Det är

långt över vanlig samtalston. När jag åker buss eller tunnelbana pratas det

högt och ljudligt i mobilerna. Alla kan höra vad som sägs. Det kan vara ut-

läggningar om vad han eller hon har uträttat under dagen och vad planerna

är för kvällen eller om hur kryssningsresan i Medelhavet var eller vilket krångel

man haft med bilverkstan m.m. m.m.

 

Eftersom jag är ljudöverkänslig blir jag störd. Tror att det är störande för normal-

hörande också. Jag har själv en mobiltelefon och använder aldrig högre röststyrka

än normal samtalston. Även om ljudmiljön runt omkring är stökig så fungerar

det alldeles utmärkt. Så varför många nästan skriker i sina mobiler är en gåta

för mig.